Blogg, Föreläsningar/Workshops

Varför lär vi våra barn att sätta på plåster och inte,,,

24 februari 2015

Sitter i arbete med olika föreläsningsprojekt och hamnar konstant i frågor kring vår själ. Den anses vara djup och den är inte helt lätt att förstå sig på. Kanske inte så konstigt när vi lägger ner så lite tid på den. Ändå styr den allt i våra liv. Hur kommer det sig att vi är snabbt lär våra barn hur man sätter på ett plåster på armen men inte hur man plåstrar om själen? Många av våra oläkta själsliga sår uppstår i tidig ungdom. Att misslyckas skär igenom barnsjälen som en vass kniv. Ändå kopplar vi så mycket oväsentligt till att lyckas eller misslyckas. Betyg i gympa? Underkänt i SO? Hur viktigt är det egentligen. Och varför finns det  inte ämnen som lär vara barn hur man kan se på saker och ting. Själv tycket jag själ och attityd är två ämnen som ska följa våra eleverna genom hela skolsystemet.  Att åtminstone gympa ska vara fri från betyg. Kanske kan vi då få mindre ärrade själar som söker sig till vuxenpsykiatrin.

Men för att åstadkomma något krävs det insiktsfulla och framförallt MODIGA politiker,,, känns lite mörk!

Inga kommentarer

Föreläsningar/Workshops

Nytt år, nya tankar- tjejen i splitt!

13 januari 2015

Satt på cykeln och fördrev tiden medans mitt knä skulle få den cirkulation som tillsammans med andra små utmaningar  ska leda till benstyrka och stabilitet framöver. (opererat knä som bråkar med sin husse)

Min blick fastnade på en tjej, en ung tjej. Hon var klädd enligt konstens alla regler. ”MTV” regler vill säga. De kläder som satt på kroppen satt tight och de var färgglada. Stora vita hörlurar matchades med platinablont hår och vattenfast smink. Mina förutfattade tankar kände lukten av en ung och stark parfym. Hon satt så  tyst när hon tränade, samtidigt skrek hennes uppenbarelse- ”SE PÅ MIG”!!!

Det uppenbara  var att hennes beteende sa- ”ta mig här ifrån”!

Hon satt i pec-deck maskinen och tränade bröst som inte fanns men som förmodligen kommer vara silikonfyllda innan hennes 18-årsdag. Hennes litenhet gjorde att hon fick gränsla sitdynan som om hon satt på en kraftig arbetshäst. Min första tanke: Vem fan har gjord en sådan maskin?,,, knappast en tjej.

Nu satt jag alltså och tittade på en ung tjej som gränslat en maskin där hon tvingats till en imponerande splitt och en pornografisk svank för att i huvud taket sitta kvar. När hon försökte sig på en armrörelse visste hon inte vart hon skulle titta så taket fick sig en ordentlig analys.

Min andra tanke: Varför?  Jag var så när att gå fram (vilket jag ofta gör) till henne för att be henne berätta hennes historia

pecdeck

Vem har lärt henne at se ut som hon gör när hon ska t r ä n a, Vem har lärt henne att göra det hon gör, och vad vill hon? När jag såg mig omkring såg jag ett tiotal tjejer till som gick omkring, i något softare framtoning, och inte visste hur de skulle vara eller hur de skulle göra, men på gymet var de.

Min tredje tanke: Är det n å g o n som egentligen frågat vad de vill, innerst inne? Drog mig tillminnes ett tillfälle då jag pratat med ungdomar om deras mål. De hade inge mål. Men när jag fråga om vad de drömde om kom det vartefter fram att de ville bli accepterade, känna sig omtyckta, de ville tillhöra, ge och få. VI kom efter ett tag fram till att det var fantastiska mål med livet.

Min fjärde tanke: Hur mycket hjälper min älskade bransch till med dessa mål?

Tillbaka till den platinablonda tjejen. Var det dessa mål hon sökte sig mot när hon ” spökade ut sig” innan träningen? Är det därför som de unga grabbarna går omkring och sprätter som stolta tuppar utan hår på bröstet? Dom vill vara accepterade och identifierade.

Min femte och sista tanke: Fan, här finns sjukt mycket att göra. Vem blir först att skapa en anläggning full med goda föredömen (tränare) som hjälper ungdomar med värderingar, etik, moral och framförallt självkänsla. Ett gym med en atmosfär som är avväpnande och tillåtande, som får ungdomar att vilja ge och ta emot. Ett hem där de trivs med sig själva och där de kan stärkas som individer.

Inga kommentarer

Föreläsningar/Workshops

Hopplöst eller löst hopp?

17 december 2014

Att kliva in i skolans värld rent fysiskt var värre än jag förberett mig på, och då har jag förberett mig på att det var illa.

När jag tog beslutet att engagera mig med min närvaro så var det för att göra skillnad. För att ge elevers drömmar näring.

Bland ett par alternativ valde jag det skol-projekt som såg mest utmanande ut. Jag ville inte komma till “dukat” bord. Jag valde ett alternativ som såg ut att behöva det jag tror jag kan leverera, ENGAGEMANG.

Förberedde mig på slöa elever, möttes av ungdomar utan drömmar och framtidstankar. Hade ställt in mig på att de kunde en del om kropp och knopp efter tre års gymnasiestuderande, de som kom kunde absolut ingenting. Ville få igång ett framtidssamtal med rektorer och lärare, det var i princip dödstyst.

Nu har jag kört en termin. Fått bra kontakt med många elever. Skratten har börjat infinna sig. Frågor börja komma vilket jag tolkar som ett embryo till intresse. Men hos ledningen, mina chefer, hos de som ska ge mig energi-  T Y S T!

Hade skolan vart ett företag hade det vart konkurs! Hur i helvete ska vi, som ska engagera, jobba utan förebilder och goda ledare som visar vägen?

Hur ska den totala bristen engagera elever och få dem att må, och prestera, bättre. Inte fan hjälper det med hörselkåpor till de som vill försöka koncentrera sig.

Du som följer det mediala drevet läser om hur våra barn mår sämre, går upp i vikt, blir håglösa och tar livet av sig. Orkar du kan du läsa om hur familjekemin ändras till det sämre. Här är skolan sjukt viktigt, och den sviker FETT.

Sitter i en skolkorridor och skriver detta, väntar på rektorn som inte kommer. Hör ett samtal: Läraren- Hej xxxx! vart har du varit, du har inte vart i skolan på länge,,,? Elev- Jag vet, när kommer mitt studiestöd? Läraren- Du får gå ut på nätet och se när. Elev- OK, hur gör man?,,,,,,, Hör andra elever som kommer sent, baktalar varandra, någon ville inte vara hemma under julen,,,,

Det är fan inte lätt att vara hoppfull och engagerad alla gånger.

Inga kommentarer

Föreläsningar/Workshops

Sjukt normalt- ätstörningar!

15 december 2014

Idag lyfter DN ett problemområde som jag har skrivit om tidigare, nämligen ätstörningar. En sjukdom som är extra besvärligt att hantera i tider då vi ska ”unna” oss massor av mat.

Ätstörningar är ett problem som vi inom träningsbranschen borde ta till oss och göra till “vår sak”, speciellt eftersom att vi i stor utsträckning bidrar med en miljö som ger näring till problemet.

Enligt Andreas Birgegård (Chef vid Kunskapscentrum för ätstörningar) är det män, unga men, som skulle behöva söka hjälp men inte gör det. Och det är här i vår huvudstad som problemet ökar mest.

Enligt DN-artikeln har antalet antalet personer som fått en ätstörningsdiagnos på Stockholms tre specialistkliniker ökat med 37 procent, och det på bara fem år. Förra var det 991 patienter jämfört med bara 628 för fem år sedan. Då räknas inte alla som får en diagnos på en vårdcentral in.

– Fler söker vård för ätstörningar. Våra yngsta patienter är nio år och de äldsta lite drygt 60 år, men majoriteten är mellan 14–24. Ökningen visar att man söker vård i högre grad, säger Anna-Maria af Sandeberg, verksamhetschef på Stockholms centrum för ätstörningar.

Personligen väljer jag även här att se på människan som ett däggdjur som är i en miljö som stressar och pressar. Konsekvenserna leder ofta till ett osunt matbeteende som dieter, kostpulver, “sockernojja”, med mera. Även i olika aggressiva och/eller destruktiva handlingar som gör att även omgivningen dras in i en individs problem.

Den vanligaste diagnosen enligt DN-artikeln är UNS. Därefter kommer bulimiker och anorektiker.

– UNS betraktades tidigare som en ätstörning light. Men UNS är i allra högsta grad en allvarlig ätstörning, om än väldigt och svårdefinierad. Bland vuxna patienter har drygt hälften ytterligare en psykiatrisk diagnos, oftast depression eller ångest. (DN)

– Ätstörning är en av de farligaste sjukdomarna i psykiatrin med högst dödlighet. Det är i regel inte sjukdomen man dör av utan oftare andra saker som självmord. Anorexipatienter med hetsätning och självrensning har sämst prognos, säger Andreas Birgegård.

Jag tror att vi som på något sätt är i träningsbranschen kan bidra med öppenhet och förståelse för problemet. Om vi skänker insikt i att ätstörningar i dagens pressade samhälle är fullt naturligt och förståeligt kanske fler är villiga att söka hjälp. Om vi gemensamt kan få varandra att förstå hur lite lycka, och lite fett på stora muskler, har gemensamt kanske färre söker sin identitet i den fitnesshets vi stöter på varje dag när vi besöker ett gym.

Och kanske skulle vi kunna bidra med mindre “lyckliga” bilder i Facebook och istället visa på lite vanlig vardag mellan alla Böörpiiis (trendrörelse där man gör en armhävning och ett upphopp som upprepas i ett epileptiskt tempo)

Här kan du ta del av en kille som drar sitt strå till stacken. Erik Dufva har egen erfarenhet som han använder när han ska hjälpa andra. (klicka)

Själv ska jag träffa personer som jobbar med barn som på olika sätt hamnar fel för att se hur jag kan baka in min kunskap och erfarenhet i olika projekt och aktiviteter som kan hjälpa.

Inga kommentarer

Föreläsningar/Workshops

Onaturliga krav!

25 november 2014

Ibland blir det ett jäkla tjat kring prestation och att man ska bli något. Tycker att vi ibland glömmer bort vår litenhet och hur kort tid vi har på jorden. Mycket av det vi bygger upp kring vår identitet är betydelselöst. Titlar, status och synliga muskler har skapat ett bekräftelsebehov som är allt annat än naturligt.
Ser vi på vår omvärld ur detta perspektiv springer det omkring galet många människor med kostym och magrutor som är helt vilsna. Unga människor försöker maxa varandra i den digitala världen. Idag kan man bli en ung alfahane med 100 000-tals följare om man fotar andras tatueringar eller visar upp när man spelar ett spel!!!! Känns det inte lite som att vi har tappat greppet? Att vi har glömt vad som borde vara viktigt?

Människan är faktiskt skapt för att vara frisk och lycklig vilket är få förunnat. Hur mår egentligen människor som åker hem och slår ner andra människor som har andra åsikter,,, i basket!

Istället för naturlig lycka söker vi den i effektivitet på arbetet, antal timmar i gymmet, kilon som rasar på kroppen men ökar på stången. Vi delar gärna med oss vår stolthet på internet när vi sänkt pulsen i löpspåret. Viktigt för någon? Näppeligen!
Jag tycker det mest skapar stress som får andra att tappa besinningen i sin iver att föröka hänga med i andras tempo.

Och eftersom vi förväntas följa sociala mönster lär vi sällan känna människor längre, bara den karaktär som individen tolkar. Vi ser hur det mönstret skapas redan i tidig skolålder där barnens identitet suddas ut bland kluriga mattetal som ligger som grund för hur barnets duktighet ska bedömas. Få är tillfällena då barnen tillåts vara sig själv, sällan får de utforska sig själv. Men de förväntas att bli duktiga, ansvarsfulla och kunna ta hand om sig själv.
Men har de för mycket spring i benen brister fokus och de förpassas till resursrum med en bokstavskombination stämplad i pannan. Allt för att ett system inte rymmer naturlig olikhet. Betygssystemet ger inte utrymme för individuell utveckling. Idag buntar vi ihop våra barn till själslösa och stressade köttklumpar.

Och barn växer oftast upp till vuxna. Jag tror personligen att det inom varje hysteriskt skrikande och krävande idrottsförälder finns ett litet barn som blev sönderbombad med onaturliga krav som ligger ouppklarade. De frustrerande skriken som ibland övergår till handfasta slagsmål med motståndarföräldrar är inget annat än ouppklarade krav som ligger och jäser.

Jag tror att det kan vara sunt att bära med sig det uppenbara. Vi är ett däggdjur, skapt att inte bli annat än just ett däggdjur. Vi ska äta, sova och leka med varandra inte göra illa varandra.

Nu ska jag ut och skapa glädje med hjälp av gränslös och fördomsfri fysträning- Moveoo!

Inga kommentarer

Föreläsningar/Workshops

Otroligt tacksam för måndagsstrulet!

24 november 2014

Tänk om alla dagar var perfekta. Allt gick som planerat. Det skulle ju inte fungera länge. Jag skulle förmodligen släppa garden och falla bak mot bekvämlighetens ryggstöd. Bättre med måndagar den jag just nu rider igenom. Det mesta har skitit sig. Från att det enklaste program inte gick att öppna när jag skulle jobba med att finputsat på min APP. Uppgradering krävdes, vilket även det strulade då uppkopplingens seghet ackompanjerades av grannarnas ombyggnation,, B Å D A grannarna bygger och om,, rejält. (varför börjar hantverkare med allt som låter 07:00 för att sen, när man väl vaknat, gå på tidig lunch?) Lagen om att- ”en olycka sällan kommer ensam” bekräftades på banken där jag inte kunde få några svar då deras datorer inte vill vakna på rätt sida. (Rysk virus?)

Min tacksamhet kommer av att jag nu får pröva kraften i min beslutsamhet. Samtidigt lägga ribban för resten av veckan. Att börja Måndagen på detta sätt är som när jag boxades och fick på nosen, jag vaknar till samtidigt som jag gräver fram mer kraft, energi och engagemang. Nu jäklar ska här skapas en av de bättre veckorna i mitt liv. Lycka till med att skapa din:-)

Inga kommentarer

Föreläsningar/Workshops

Visst kan barn träna i gym, också!

17 november 2014

Blir inte riktigt klok på diskussionen som berör barnens vara eller inte vara i gym.
Klart att de kan träna i gym.
Fråga bör ställas om! V A D ska barn göra i gym.
Jag har tidigare vart lite kritisk mot Friskis (klicka här för friskis bloggen) vilket tog hus i helsike. Men jag lyfte problemet med kärlek. Är ju själv medlem och kör med glädje på nya anläggningen i Folksamhuset. Som för övrigt är nästan fri från isolerade gymmaskiner.

Ville väcka frågor kring varför man lär barn och ungdomar “säkra gymövningar”. Hur tror de att barnen ska engageras när de får en instruktion med en oinspirerad förälder som mest vill täcka sitt dåliga samvete och samtidigt få en sund barnvakt.

Blir ledsen när jag ser håglösa och oinspirerade ungdomar som med stort behov av rörelse och bus blir satta i maskiner och isolerade övningar,,,,skiiiit tråkigt.

Varför ska det vara svårare att röra sig i gym än på en lekplats? Jo, för att vi vuxna vill lära barnen onaturliga rörelsemönster. Med lite is i magen kommer barnen att visa vad de vill, och kan göra. Sen kan en tränad vuxenhjärna styra och stötta dem i rätt riktning.

Du kommer säkert, liksom jag har gjort, upptäcka fantastiska övningar och möjligheter från barn. Låt dem inspirera dig och styr inte in dem i någon modell som för stunden är “inne & rätt”.

Med Moveoo vill jag skapa en tillåtande och utmanande metod som ger utrymme för individen. Alltså en metod med massor av möjligheter:-)

Sprid gärna detta så håller vi samtalet levande,,,,,:-)

Barnträning gym 1 from Jose Nunez on Vimeo.

Inga kommentarer

Föreläsningar/Workshops

Konkurrensen ökar! vem vinner?

02 november 2014

Tagit del av dystra rapporter från olika anläggningar som samtydligt visar att de tappar folk. Samtidigt har jag jobbat med anläggningar som kan visa andra rapporter som är skrivna med grönt bläck. Lätt hänt att man som plånbokshållare blir stressat när medlemmarnas frånvaro blir påtaglig och att man då tar till snabba åtgärder, som att sänka priset. Över tid tror jag inte på det. Om vi fortsätter att slåss på en marknad med samma verktyg och metoder blir prissänkningar gymens död. Tror mer på att skapa unika värden som sticker ut. Att våga visa vem man är och står för kommer att löna sig på sikt. När människor söker äkthet och starka värden gäller det att göra skillnad, inte falla in i mängden med ett billigare pris. IMG_5021.JPG

Inga kommentarer

Föreläsningar/Workshops

Gult är fult och bör stängas ute,,, eller?

15 september 2014

Så var det så äntligen över. En längre tid med politiskt ”rappakalja” där obstinata politiker slänger ur sig löften de vet att de näppligen kan genomföra (men som de tror att vi väljare vill höra) är över.

Själv hade jag hoppats på blått men mår även bra med rött, ser att solen skiner även idag. Jag, liksom de flesta andra, ogillar det gula som smugit sig in. Vad är det som händer!?! Jo, samma sak som i andra europeiska länder där man gör på samma sätt som vi strävar efter att göra,,, men vi hoppas på en annan utgång. Nu ska vi minsann gå ihop över färgerna och stänga ute det gula och fula. Tror inte på det. Har det någonsin blivit bättre av att ” sopa under mattan”? Kanske för stunden, men löser vi problemet? Knappast.

Jag tror som en del andra att det under den gula ytan finns helt vanliga och ofarliga människor, typ våra grannar, som vi dagligen hälsar på. De är inga rasister eller onda människor. De är bara frustrerade och vill peka finger åt något som de inte riktigt kan identifiera. När gult talar enkelt och pekar tydligt är det klart lätt att hänga på. Tror många tycker det känns lite upproriskt och spännande att vara lite ”uppkäftig”. Men rasister och onda människor, nääää.

Klart att vi har skapat en viss bild av de gula anhängarna när media lyfter fram gula idioter som utrycker sig på ett sätt som är tragikomiskt. Men ärligt, de finns inom alla partier, de låter bara lite olika. När de säger stoppa invandringen menar de nog ”stopp, jag vill ha hjälp”. För inte kan de mena stopp för människor från ett annat land? Deras trevliga granne är ju från ett annat land. Det de äter och dricker kommer från andra länder, det de lyssnar på kommer från människor med andra bakgrunder, och nog fasen åker väll även gult på semester,,, i ett annat land.

Tror vi kan göra skillnad först om vi delar upp gult i två delar, bara för att göra det enklare för oss. Inledningsvis struntar vi i de 7% som utgör den fanatiska toppen och fokuserar på de som ropar på hjälp och som i sin frustration har lämnat sin grundfärg för att ”peka finger” år något som de inte kan så mycket om. Jag pratar alltså om dem vi ler åt i hissen, de som ringer på för att låna socker, de som vi garvar med efter träningspassen.

Och jag tror att man kan använda samma pedagogik och retorik som man gör med ett tjurigt barn. Till en början får man se förbi den sura minen, inte lyssna på det som sägs utan mer fokusera på vad som menas och vart det kommer ifrån. Att hytta finger och stänga in barnet i ett rum är inte rätt medicin, det vet vi. Vi måste lyssna, förklara och övertyga så att de gula förstår, och kan urskilja, vad som är vad. Förstå att deras öde inte styrs av främmande makter, endast deras egna attityd. Att Sveriges framtid inte påverkas av könsstympande muslimer.

Förstå att varje grupp och religion består av individer som dels inte sympatiserar med extremisterna och dels kan bli en fantastisk vän.

Jag tänker i alla fall ta samtalet när tillfälle ges, tänker du?

Inga kommentarer

Föreläsningar/Workshops

Vad gör du mellan passen?

07 september 2014

Som vanligt när jag sitter och skriver, som nu när jag jobbar vidare med vårt uppdaterade utbildningsmaterial, åker tankarna iväg. Ett sätt att bearbeta dessa skenande tankar är att skriva en snabb blogg. Tanken som ligger som grund för denna blogg är vårt sätt att träna och den övriga tiden. Under de 100.000-tals år vi utvecklats tränade vi konstant på det som behövdes för att få oss dit vi är idag. Vi hade inga mål, inga periodiseringar. Vi hade inga träningsupplägg eller appar, vi bara gjorde det som låg sig naturligt för dagen i den unika miljö jag befann mig i för stunden.

Och det var just här, i den sista meningen, jag försvann iväg i mina tankar. Människan sätter upp onaturliga mål, som ett lopp på en viss tid. För att komma dit använder vi oss av en viss typ av träning och så vidare. Vi lägger ett antal timmar i veckan på en onaturlig träning som för oss till ett onaturligt mål. Och denna gången släppar jag samtalet kring att det är onaturligt och tittar lite på tiden däremellan, alltså vår vardag.

Vad kan jag göra för att minska skaderisk som kommer av ett monotont upprepande av övningar? Vad kan jag göra för att optimera mina chanser till ett lyckat resultat?

Jo, använda timmarna mellan passen.

Det är ju allmänt känt att man ska äta rätt och villa lagom för att uppnå bästa resultat. Men mer då?

Om du ser kroppens rörelser som en komplex inre dialog så kan du också se möjligheter att träna i vardagen. Att stå på ett ben, med kontroll på sätesmuskler och djupa bålmuskler när du häller upp kaffet ger en träning där hjärna, nerv och muskelsystemet måste koppla muskler som du på kvällen ska träna med. Att stå på ett ben i tunnelbanan och mellan stationerna undvika att ramla är en av de bättre uppvärmningarna du kan tänka dig innan ett gruppträningspass.

Jag tror att du förstår vad jag vill komma fram till i detta snabbt hoprafsade blogginlägg.

Underskatta inte vardagens små utmaningar som vi i vårt välfärdssamhälle avlägsnar. Sök dig till oregelbundenhet och där skapa kontroll. Jag lovar, det funkar sjukt bra, det har gjort det i 100.000-tals år:-). På köpet tränar du upp en konstruktiv hjärna som hela tiden kommer att leta efter möjligheter att göra små utmaningar på ett lustfyllt sätt.  Nu åter till utbildningsmaterialet,,,,,

Inga kommentarer

Våra koncept

"Ingen träning blir bättre än vad du gör den till, se till att gör den bra, och rolig" - Jose Nuñez

Jose Nuñez är grundare av Bodies In Motion som genom de 25 verksamma åren visserligen har bytt namn par gånger men alltid haft samma passion för att utveckla funktionell, effektiv och framför allt rolig träning.

I denna blogg kan du ta del av Jose’s tankar och tips. Även komma med reflektioner och kommentarer.

Författare till:

   
mxdcvaraklader
springtime

© 2017 José bloggen.