Sitter i arbete med olika föreläsningsprojekt och hamnar konstant i frågor kring vår själ. Den anses vara djup och den är inte helt lätt att förstå sig på. Kanske inte så konstigt när vi lägger ner så lite tid på den. Ändå styr den allt i våra liv. Hur kommer det sig att vi är snabbt lär våra barn hur man sätter på ett plåster på armen men inte hur man plåstrar om själen? Många av våra oläkta själsliga sår uppstår i tidig ungdom. Att misslyckas skär igenom barnsjälen som en vass kniv. Ändå kopplar vi så mycket oväsentligt till att lyckas eller misslyckas. Betyg i gympa? Underkänt i SO? Hur viktigt är det egentligen. Och varför finns det  inte ämnen som lär vara barn hur man kan se på saker och ting. Själv tycket jag själ och attityd är två ämnen som ska följa våra eleverna genom hela skolsystemet.  Att åtminstone gympa ska vara fri från betyg. Kanske kan vi då få mindre ärrade själar som söker sig till vuxenpsykiatrin.

Men för att åstadkomma något krävs det insiktsfulla och framförallt MODIGA politiker,,, känns lite mörk!