Blogg

Jävligt trött på rasism!.

17 februari 2015

JOse på boll

Kan inte låta bli att än en gång väsnas kring ämnet som är så tabubelagt och svårdiskuterat. Säger man fel sak vid fel tillfälle riskerar man att bli stämplad som en framtidsfientlig cyniker. Men den tröskeln har jag nog för evigt gott över. Tänker resten av mitt fungerande och friska liv ägna mig åt att bekämpa rasismen vi ser när vi ska till att kompensera det vi är skapta att göra men inte gör.

Jag tänker naturligtvis på den träningslära som fortfarande är så utbredd på våra gym. För mig är det helt obegripligt att vi så ursinningslöst diskriminerar olika rörelser. När jag går omkring på min favoritanläggning i Skanstull (Friskis) hör jag ständigt hur unga finniga rörelsenaziideologer talar om hur man ska lyfta en stång. Rörelsen ska vara ren, rak och tillrättalagd, gärna monotont upprepande som en tysk mars. Gud nåde om du svajar lite på överkroppen, då fuskar du, du kan bli skadad, du gör F E L och du bör omedelbart göra dig av med den rörelsen. Läser man en träningsbok ser man att människans unika rörelsemångfald ska begränsas till typ 20 rörelser som utförs i rörelseisolerade maskiner eller med begränsade redskap.  Jag får ibland filmer skickade till mig där man smygfilmat personer som dansar med hantlar. ”kolla pajasen, han vet inte hur man gör”. Jag tittar och ser en människa som inte fastnat i vårt monotona rörelsetänk. En människa som ser glad ut, svettas, utmanar kroppen i olika muskelrörelser tränar väl bra? Tittar jag till på människor som anses träna rätt ser jag allt annat än glädje i ögonen. Bland rörelserasisterna ser jag istället människor som ständigt måste jobba med mål för att få träningen gjord. Den rörelsebegränsade träningen söver själen och krystade drömmar om en större bringa och platt mage får bli ett surrogat som i bästa fall kan leda till träningskontinuitet.

Jag förstår att det finns liknande rasistiska krafter i vår vardag där vi ser begränsningar och olikheter mellan varandra före vi ser varandras möjligheter.  Det finns många försök till förklaringar, men än har ingen fått mig att till fullo förstå varför man väljer begränsningen före möjligheten.

Visst, en Arab på gatan kan vara en terrorist lika väl som en frivändning med ett steg kan få dig skadad. Men risken får anses vara minimal. Chansen är större att ditt liv skulle bli rikare om du bjöd Araben på en fika, att din rörelseapparat skulle utvecklas ytterligare om du tog olika steg samtidigt som du sliter upp stången.

Men genen som fick oss att överleva spelar oss ett spratt. I vår benmärg flyter det fortfarande  en seg svart massa som säger oss att allt okänt k a n vara farligt. Kanske är jag naiv när jag hoppas på att vi vaknar upp och inser att det inte finns mycket okänt att vara rädd för, att det är rädslan för det okända som är faran i sig. Vår rädsla som inte bör finnas får oss att kriga ihjäl varandra samtidigt som vi tränar som en hamster i ett vingligt hamsterhjul med stöd från illa uppbyggda ideologier.

Jag riskerar definitivt att få en permanent töntmössa fasthäftad på huvudet  när jag från nu tänker öka intensiteten och slå ett kraftfullt slag mot rörelserasismen, och det är det värt.

Inga kommentarer

Dela din åsikt

Kommentera

Våra koncept

"Ingen träning blir bättre än vad du gör den till, se till att gör den bra, och rolig" - Jose Nuñez

Jose Nuñez är grundare av Bodies In Motion som genom de 25 verksamma åren visserligen har bytt namn par gånger men alltid haft samma passion för att utveckla funktionell, effektiv och framför allt rolig träning.

I denna blogg kan du ta del av Jose’s tankar och tips. Även komma med reflektioner och kommentarer.

Författare till:

   
mxdcvaraklader
springtime

© 2017 José bloggen.