Så var det så äntligen över. En längre tid med politiskt ”rappakalja” där obstinata politiker slänger ur sig löften de vet att de näppligen kan genomföra (men som de tror att vi väljare vill höra) är över.
Själv hade jag hoppats på blått men mår även bra med rött, ser att solen skiner även idag. Jag, liksom de flesta andra, ogillar det gula som smugit sig in. Vad är det som händer!?! Jo, samma sak som i andra europeiska länder där man gör på samma sätt som vi strävar efter att göra,,, men vi hoppas på en annan utgång. Nu ska vi minsann gå ihop över färgerna och stänga ute det gula och fula. Tror inte på det. Har det någonsin blivit bättre av att ” sopa under mattan”? Kanske för stunden, men löser vi problemet? Knappast.
Jag tror som en del andra att det under den gula ytan finns helt vanliga och ofarliga människor, typ våra grannar, som vi dagligen hälsar på. De är inga rasister eller onda människor. De är bara frustrerade och vill peka finger åt något som de inte riktigt kan identifiera. När gult talar enkelt och pekar tydligt är det klart lätt att hänga på. Tror många tycker det känns lite upproriskt och spännande att vara lite ”uppkäftig”. Men rasister och onda människor, nääää.
Klart att vi har skapat en viss bild av de gula anhängarna när media lyfter fram gula idioter som utrycker sig på ett sätt som är tragikomiskt. Men ärligt, de finns inom alla partier, de låter bara lite olika. När de säger stoppa invandringen menar de nog ”stopp, jag vill ha hjälp”. För inte kan de mena stopp för människor från ett annat land? Deras trevliga granne är ju från ett annat land. Det de äter och dricker kommer från andra länder, det de lyssnar på kommer från människor med andra bakgrunder, och nog fasen åker väll även gult på semester,,, i ett annat land.
Tror vi kan göra skillnad först om vi delar upp gult i två delar, bara för att göra det enklare för oss. Inledningsvis struntar vi i de 7% som utgör den fanatiska toppen och fokuserar på de som ropar på hjälp och som i sin frustration har lämnat sin grundfärg för att ”peka finger” år något som de inte kan så mycket om. Jag pratar alltså om dem vi ler åt i hissen, de som ringer på för att låna socker, de som vi garvar med efter träningspassen.
Och jag tror att man kan använda samma pedagogik och retorik som man gör med ett tjurigt barn. Till en början får man se förbi den sura minen, inte lyssna på det som sägs utan mer fokusera på vad som menas och vart det kommer ifrån. Att hytta finger och stänga in barnet i ett rum är inte rätt medicin, det vet vi. Vi måste lyssna, förklara och övertyga så att de gula förstår, och kan urskilja, vad som är vad. Förstå att deras öde inte styrs av främmande makter, endast deras egna attityd. Att Sveriges framtid inte påverkas av könsstympande muslimer.
Förstå att varje grupp och religion består av individer som dels inte sympatiserar med extremisterna och dels kan bli en fantastisk vän.
Jag tänker i alla fall ta samtalet när tillfälle ges, tänker du?
