Föreläsningar/Workshops

Rasism, en jävla ursäkt!

10 juni 2014

Jag har under en längre tid försökt att få kläm på vad rasism egentligen är. Tills nyligen har jag trott att det handlar om att en ras vill ha exklusiv rätt till sin mark och plats. Trodde att en rasist i sin enfald ville att alla andra skulle vara likasinnade, ha samma tankar, samma språk och samma hudfärg.
Men efter att ha tagit del av samtal där jag har lyssnat på såkallade rasister är jag förvirrad. När jag hör rasister acceptera grannen från Kongo för att han är ett schyst undantag blir jag frågande. När jag hör invandrare rösta på SD blir ju tydligheten nattsvart. När man på rasistiska träffar går i kläder från andra länder, dukar upp mat från andra kulturer begriper jag inte vad det är de inte gillar. Vad är rasism egentligen? Och varför löser vi inte problemet?

På med feta tänkarmössan, här ska ändras begrepp och tankar:-)

Nu sitter jag utan mössa och har en helt annan bild av det vi kallar rasism. Den finns inte längre!
Rasismens ursprung och existens hör hemma i historieböckernas mörkaste kapitel. Dagens rasism är ett missledande begrepp som endast används som ursäkt av människor och grupper som inte kan klara av att hantera sin egen situation.

Jag tror faktiskt, på fullt alvar, att det är så att de som gnäller på vilt främmande människor är de som skyller ifrån sig. De klarar inte av att göra sig själv och sin omgivning lycklig.
Istället för att konfronteras med sina egna “demoner” är det lättare att skylla på det som man slipper att konfronteras med.
Den tråden får mig att bättre förstå vad som sker. Då kan jag lättare förstå att när man lärt känna en “blatte” kan tycka han är schyst samtidigt som de andra “blattarna” ska väck. Då förstår jag bättre varför människor med mycket pengar och framgång kan vara missnöjda “rasister” -de är olyckliga och kan inte hantera det annat än med begränsande och inskränkt attityd.

Då kan jag även förstå den annars så obegripliga politiken. Klart som fan att SD får sådan framgång, många är olyckliga och har inte vilja och verktyg att hantera det på ett konstruktivt sätt,,,, alltså- “jävla invandrare som kommer hit och kommer”.

Då kan jag även förstå att stora etablerade partier rasar i väljarundersökningar, att ständigt inte leverera det som lovas har satt sina spår. Fler förstår inte politik,,,, alltså- “jävla politiker, nu röstar jag på SD så det blir ordning”.

Så varför inte kalla fenomenet för missnöje istället för det känsloladdade ordet -rasism!

Då skulle individer kunna jobba med sitt missnöje. Få konstruktiv hjälp att ta sig ur det. Samhällsdiskussionen skulle bli mer relevant och verklighetsfokuserad. Sen, men först då, kan de säkert uppskatta mångfalden som invandring tillför.

Etablerade partier skulle inte kunna dra vinning av antirasismens krafter och gömma sig bakom SD utan själva får städa upp på sin egen gård. De skulle få avsluta den barnsliga, och rätt uppenbara, strategi som går ut på- “går ni inte med oss så är ni med dem” istället för att ta tag i sin krakelerade partipolitik.

Det är ett mänskligt misslyckande att det ordet “rasism” fortfarande används och brukas. Bytte vi ut rasism till missnöje skulle rasism få den begravning den förtjänar.

Inga kommentarer

Föreläsningar/Workshops

Vuxnas förbannade dubbelmoral!

08 juni 2014

Kom på mig med att försöka få familjens barn mellan 10-12 år (3 av totalt 6) att titta på en föreläsning som berörde hur illa socker och vete kan göra oss människor.
För att påkalla deras uppmärksamhet utan att vara för påtvingande försökte jag med lite listiga tricks. Jag teatersuckade när de tog upp barndiabetes, och jag ojade mig när de nämnde studier om läckande tarmar som troligtvis leder till cancer. Detta måste väll ändå få barnen att inte vilja “unna” sig lördagsgodis!?
När jag sneglade på barnen satt de med uppspärrade ögon, helt fokuserade,,,,, på sin iPhone. Trotts alla hemskheter som deras godis och vetemat gjorde dem var de helt ointresserade. Jag fick nu glädje av min intränande reflex att inte reagera för snabbt. Jag tog ett steg tillbaka och tänkte -Varför? Varför är de ointresserade? Våra barn får anses vara normalsmarta för sin ålder, de har sina toppar och dalar, precis som sina föräldrar.

Plötsligt kom insikten. De är ointresserade för att de ska vara det. Barn ska kunna lita blint på oss vuxna,, eller borde kunna göra det. Inget annat däggdjur på jordens yta skulle med vilja pumpa i sina barn så mycket skit som vi människor gör, undantaget råttor som bor i storstäder.

Som det är nu litar de på oss. De gör som vi gör, äter det vi ger dem (och ibland lite till) och de mår jäkligt dåligt av det redan i tidiga åldrar.

Vuxna skapar barnfetman- inte barnen!
Vuxna skapar barnpassivitet- inte barnen!


Vuxna skapar behov av barnpsykiatri- inte barnen!
Vuxna ger barn drog-alkoholproblem- inte barnen!
Vuxna slår, och trycker ner, sina tillkortakommanden på sina barn- inte barnen!

Det är ingen trevlig ålderdom vi ger till våra barn. Det är inga skonsamma kostnader vi skänker samhället i framtiden. En redan överbelastad sjukvård kommer inte att fungera bättre. Men förmodligen har vi löst vårdproblemet med att snabbutbilda pressbyråns personal i akut passivitets och felätsvård. Lite som MC Donald gör när de “legaliserar” sin dåliga mat/matlära med barnsjukhus och att sponsra stora tävlingar och mästerskap.

Så istället för att försöka lära barnen att inte falla i våra medvetet skapta fällor så borde vi istället ta vårt vuxenansvar och bli de förebilder som de förtjänar.

Vi måste sluta med vår förbannade dubbelmoral där vi ger dem skiten vi sen vill att dom ska sluta med. Vi kan inte skapa en passiv barndom där vi ständigt säger åt dem att sitta still och fokusera när vi sen vänder på retoriken och vill få dem att lyfta på rumpan som tonåring.

Vi vet hur man skapar bra mat- vi borde börja ge våra barn maten.
Vi vet att barn mår bra av att röra sig ofta- vi borde skapa en skola som ger dem utrymmet.
Vi vet att barn som ska bli bra vuxna behöver föräldrars kärlek och närvaro- Vi borde börja ge dem det nu på en gång.
Och vi kan inte skylla på någon, eller något, annat än oss själva.

Vi vet så mycket, ändå gör vi så lite!

4 kommentarer

Föreläsningar/Workshops

Äntligen RF!

04 juni 2014

Efter att ha kört ett oräkneligt antal pass och workshops, fyllt på med föreläsningar när tillfällen ges, suttit i olika möten och telefonsamtal känns det nu skönt att kunna säga -ÄNTLIGEN!

Under säkert 15 år har jag på ovan nämnda sätt försökt påverka och inspirera idrottsrörelsen till att göra annat för att stimulera ungdomars kroppar och knoppar på ett utmanande, allsidigt, effektivt och framförallt ROLIGT sätt.

Med metoden som jag idag kallar Moveoo har jag nått ut till fantastiska ledare och ungdomar som vill få mer av den utmanande och samtidigt tillåtande träningspedagogik som ligger bakom Moveoos rörelsetänk.

Men motståndet har vart kompakt, ”vi ska göra som vi gjort förr”. Alltså på samma sätt som har fört oss in i en problemspiral. Senaste året har jag dock suttit i intressanta möten med ledande personer inom Riksidrottsförbundet och känt av en ändring, det finns en vilja. Men redskapen saknas.

Blir sjukt inspirerad när jag kan läsa en artikel i DN som inleds med överskriften -RF tar strid för leken! Ni som vet vad jag gör och står för vet att den lekfulla utmaningen är den viktigaste ingrediensen i Moveoo oavsett om träningen riktar sig till elit eller motionär.

Nu har RF tagit fram nya riktlinjer som finns i ideprogrammet ”idrotten vill”. Där står bland annat följande: Tävlingar för barn ska vara en del av leken och resultatet få liten uppmärksamhet. Vi vill stödja förbund och föreningar att fundera över om idrotten för barn måste se ut som för vuxna, och vad skapar ett starkt idrottsintresse på sikt”. Ni som fortfarande orkar läsa det jag skriver, och lyssna när jag pratar, vet att det som står i fet text skulle kunna vara ett citat från vilken av mina  blogginlägg  eller föreläsningar som helst. Men för att åter kliva tillbaka i klädsam ödmjukhet konstaterar jag bara kort- ÄNTLIGEN!

rf

Inga kommentarer

Okategoriserade

Fett ansvar?!

01 juni 2014

Det som skrivs i kvällstidningar är sällan sant. Men efter ett simpass på Eriksdalsbadet kan jag konstatera att artikeln som handlade om att svensken blir allt fetare inte är är helt fel i sitt påstående. Blir lite beklämd när jag ser vuxna som helt verkar tappa intresse för sin kropp. Blir sorgsen och nedstämd när jag ser barn som ser ut som feta vuxna, de kan ju knappt springa omkring och leka med sina kompisar. Och jag dömmer inte någon för 10 kilo övervikt. Övervikt gör ingen människa sämre eller bättre än någon annan. Och man kan absolut vara tränad med övervikt. Men när jag ser överviktiga vräka i sig skräp, göda sina barn, bara ligga och slappa,,,, då kommer jag på mig med att döma vilt främmande människor. Helt klart är att vi i detta välmående (nåja) land måste skapa ett sundare samtal kring vikt och hälsa. Som det diskuteras just nu går det bevisligen åt fel håll trotts att vi blir fler PT’s, det kommer fler träningsappar, skrivs fler tidningar och öppnar fler gym än någonsin. Och jag tror faktiskt det är dax att ge tillbaka ansvaret till individen. Ökat egenansvar, sluta skylla ifrån sig, gör NÅGOT åt det. Och jag säger inte att det är lätt, men det är dax att vända trenden och individen bär första och största ansvaret över sin kropp och hälsa. Eller? Är jag ute och cyklar?

Inga kommentarer


Våra koncept

"Ingen träning blir bättre än vad du gör den till, se till att gör den bra, och rolig" - Jose Nuñez

Jose Nuñez är grundare av Bodies In Motion som genom de 25 verksamma åren visserligen har bytt namn par gånger men alltid haft samma passion för att utveckla funktionell, effektiv och framför allt rolig träning.

I denna blogg kan du ta del av Jose’s tankar och tips. Även komma med reflektioner och kommentarer.

Författare till:

   
mxdcvaraklader
springtime

© 2017 José bloggen.