Är du lättprovocerad? Läs inte detta, speciellt inte om du har tonåringar som du inte förstår dig på. Jag skall nu ge ifrån mig insikt och upplevda känslor för att jag tillhör dem jag skriver om. Jag skriver alltså inte någon på näsan eller tror jag är förmer än någon annan.
Jag dömer heller ingen. Jag har bara rätt att döma mig själv och jag struntar i det, jag tror inte på att dömandet har en läkande kraft.
DÅ TILL MIN INSIKT!
Förr var ända sättet att lära sig något att följa sina föräldrar. Som ung hane följde du din pappa och på så sätt lärde du dig allt om inledningen till livet. Du lärde dig jaga, strida, skydda och bygga. Du lärde dig maktspel, rangordning och att bestiga honor.
Som hona tog du rygg på din mamma. På så sätt fick du ta del av hur man skötte om hushållet, tog hand om barn, hur man valde rätt hane och så vidare.
Detta har pågått i miljoner år, det sitter djupt inmejslat i våra gener oavsett vilken jämställhetstrend som gäller.
Livet var hårt och det var samtidigt enkelt, intrycken var få och vi visste vad som gällde och vilka vi var – Meningen med livet var att överleva och att para sig, däremellan lekte vi. Inte en helt otrevlig tanke.
Som bekant gör inte våra barn som vi säger, de gör som vi gör
Idag lämnar vi ifrån oss våra barn till tillfrämlingar vi inte vet mycket om. Främlingar som följer ett uråldrigt regelverk och som pressas hårt av EU-regler och besparingsåtgärder.
Vad jag kommer ihåg av min skolgång fick jag inte lära mig mycket om hur det skulle vara att vara vuxen. Hur jagar man idag? Skaffar bo? Hur skyddar man sig fysiskt och framför allt mentalt mot allt man möter som vuxen? Av vad jag har hört från tonåringar idag är det ingen större skillnad idag, mest på ytan.
Inga ämnen som heter ”skapa stark självkänsla i en förvirrad tillvaro”, ”hur man som osäker hane skall bete sig mot osäker hona”, ”hur kan jag vara om jag inte vill följa medias ideal av coola ungdomar” och så vidare.
Jag ställer mig undrande till att vi plöjer så jäkla mycket matte och svenska. Alla barn har ju en smartphone som löser allt ändå. Historian känns förlegad, den som vill veta kan googla.
VUXNA BEHÖVS
Min poäng är att Vi som föräldrar behövs akut för våra barn. Vi behövs mer än någonsin för våra barn. Vi måste sätta sunda värderingar, ge självkänsla, föra traditioner vidare, hjälpa dem med kloka tankar så att de går vidare med ”rätt verktyg”.
Men icke- idag är vi rätt många föräldrar som ångar på i våra jobb, titlar och med våra vuxna sociala liv. Tiden är knapp och allt yngre barn blir nyckelbarn. Dom är ungefär i samma ålder som de som besöker barnpsyket för första gången.
Vi har aldrig haft så många barn och ungdomar som mår så dåligt som nu
Jag blir så ledsen i själen att ta del av klyftan mellan barn, ungdomar och vuxna. Känns som at barn hanteras och tas förgivet som telefoner och datorer. Dom finns där och de skall funka. Funkar dom inte? –hjälp! Någon har gjort fel!
Tidiga tonåringar har i dag trakiskt svårt att hitta en identitet, för ingen har hjälpt dem. Och om ingen hjälper dem så letar de efter en. Och då kan det bli första bästa som formar våra barn så att vi en dag inte känner igen dem riktigt.
ÄR DET FÖR SENT?
Jag tror personligen på –”finns det liv finns det hopp” devisen. Och då menar jag egentligen tvärt om. –”Ger man hopp så skapar man LIV”. Om vi ger hopp och förtröstan, stöttar och skäller. Visar att vi bryr oss, visar vårt BLOD, då ger också vi hopp. Då tror jag att saker i alla fall kan bli bättre. Och det är vi vuxna, du och jag, som skall göra jobbet och börja vända trenden.