Under gårdagen gick jag och laddade för tekniksimningen som jag trodde skulle äga rum i Vasalundshallen. Det visade sig att det inte var det enda som var ändrat. Teknikträningen var även det ett ”missförstånd”. Här skulle jag minsann få ta del av en simmares vardag, 2,8 km simning!?
Det var simning i korta ruscher, längre ruscher som gick något långsammare, slappa 25:or, spurter, långa 75:or och så vidare. Glädjande var att simtekniken satt kvar, påfallande var att orken inte överensstämde med träningsuppläggets kvantite. Efter ca 2000 km i piskande vågor och kraftigt motlut?! så kände jag mig mer som regalskeppet Wasa än en simmande motionär, jag låg på slagsida och tog in vatten.
Jag började hoppa över vissa 25:or och lät de andra simmarna paddla på. När jag som bäst hängde på linan fladdrade massa bilder upp i mitt inre. Jag såg Gunde Svans snoriga näsa (vart tar snoret vägen när man simmar? Vill man veta?) och försökte med ”ingenting är ooomöjligt”. Kom ihåg Ingmar Stenmarks ”d bah å åk”. Lätt för dem att säga, de snöt sig och körde på i fruset vatten, själv hade jag ett helt annat före.
”rakad för bättre glid”
Det spelade ingen roll att huvudet var rakat för bättre glid, felvallat var ordet som susade runt i huvudet.
Strax efter 2000 km gav jag upp, jag orkade inte stabilisera och axlarna började gnälla. Sjukt nöjd med min prestation klev jag upp ur vattnet. Detta kommer att bli förbaskat bra. Rent träningsmässigt har jag fått riktigt sköna träningssignaler. Det börjar komma tendenser till långdistans i den sura kroppen.
Nu ser jag fram emot mina mackor och längtar jag mig in i 2012. Skål!





















